tisdag, november 22, 2005

Fundering om livet i allmänhet... mitt i synnerhet



Har funderat en del på hur det kommer sig att barn och husdjur är så sammankopplade…åtminstånde i teorin….

Innan vi skaffade djur så tindrade ögonen i kapp med neonljusen…och kören med ljuva barnstämmor stämde upp i en unison lovsång till sin far (om han skaffade en hund förståss)

Vi hade defacto varit utan husdjur ett tag när jag i ett svagt ögonblick sade högt att jag saknade att de stod en hund nedanför mig i köket när jag lagade mat…. Du är aldrig så uppskattad av en levande varelse som när du står i ditt kök med en dregglande lurvig byracka….som bara önskar dig allt väl, under förutsättning att det ramlar ner lite köttrens förståss …och lite senor eller andra godsaker, visst jag vet att vänner av ordning ryser vid blotta tanken på en tiggande hund…jag med när dom inte finns där men …. Lite mysigt är det nog..

Själv är jag helt ryggradslös när det gäller mina döttrar och djur och tro inte att dom har överseende med det….. Dessa små änglar kan snurra upp mig på lillfingret snabbt… åker alltid i påsen…

Huskorset tycker att jag är alldeles för snäll… men kan i samma andetag tycka att vi skall åka och titta på en ”hitte” hund från Spanien…" nja … jag vet inte" sade jag urskuldrande … "ska vi verkligen ha en hund…nu när man äntligen fått sovmornar"… ” Du ja” sade frugan jag har inga sovmornar ,”Jag måste alltid åka till hästen” osv…. ”samt att du har börjat bli alldeles för rund om magen…”…

Jag drog in min magen och spännde allt för vad jag var värd…” Vadå rund… storsmärt är väl ett bättre ord… och än så länge når jag ner till golvet”.. jag böjde mig ner för att bevisa min tes…..och insåg att jag har nog vuxit på höjden de sista veckorna…för inte fan kom jag ner till dojjorna……

Så sagt och gjort … under protest så åkte jag med och tittade , övertygad om att jag bara skulle titta……icke en lurvig tuss till in i huset…


Väl framme så satt jag kvar i bilen under tiden familjen stegade iväg för att titta på några olika ”hitte” hundar…

Tio minuter senare ropade yngsta dottern: Pappa.. kom får du se på den här vovven..

Hmmm ok jag lunkade dit och stålsatte mig redan innan….

Väl framme så kom en lurvig sak med terrierliknande utseende och viftade med yttersta svanstippen…tittade ömt mot mig….jag gick ner på knä…trots vissa kroppsliga protester skall tilläggas…

Hon , den lilla tiken kryper upp i min famn och somnar…tja vad skall då denne karaktärsfaste man göra….ta hem.. finns inget annat att göra inte kan jag lämna denna uppenbarelse här..

Så nu har jag en kompis i köket och det bästa av allt…. Hon gillar inte att gå några längre promenader… hemmet är för henne guldvärt..

Sedan drygt 10 veckor har hon en elev… en rottis valp… som heter.... jo just det ...Affe..

Döttrarnas tjat om husdjur har avklingat en del nu ....konstigt, nu när chansen att få komma ut med vovven är som störst.. innan den blir rumsren...


Lev väl

affe

All © rights reserved by affe

3 kommentarer:

Blogger Margareta Hultgren sa...

Som sagt, det finns inget bättre en en hundkompis som alltid finns där. Jag har en *äldre långhårig dvärgtaxherre* som följer mig vart jag är går.
Förstår dig precis :-)
Maggie

22 november, 2005 15:30  
Blogger Birgit sa...

Spanska hitte hundar ?? Hur får man tag i dem.

Gud så underbart att bliutvald av en hund o sen få den att somna gott i din famn .. .

22 november, 2005 19:09  
Blogger Susanne sa...

Du skulle absolut kunna få jobb som skribent! Att skriva kåseri är din grej absolut!

23 november, 2005 00:47  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida